Vet ni en sak? Det är hemskt svårt att älska. Det är det jobbigaste jag vet. Att älska och att bli älskad. 

När man var liten älskade man allt. Från morgonjuicen till mammas pussar. Nallen kunde vara livets största, första kärlek och pappa var drömprinsen. Grannpojken som retades fick man veta, var hemligt kär i en. Han som spred det där ryktet för att han inte kunde säga det rakt ut; Jag gillar dig. Kärlek blir svårare och svårare för varje år. Mer komplicerad. Från att bara älska, precis så som det är menat att vara; till att gå omvägar, bråka, förklara, dölja, glömma och försöka för att kunna älska. 

Ibland glömmer man bort kärleken, varför den är här. Krig, mord, mobbing, våldtäkter, blåmärken. Ibland kommer någon och påminner dig om den. Hur stort grepp den har om dig. Kyssar, bebisar, minnen, bröllop, kramar, sex. Han kan påminna dig om allt. Det slutar aldrig att förvåna, hur hjärtat kan krampa efter just honom. Hur hans ögon får hela världen att verka värdelös och grå i jämförelse. Du kommer aldrig glömma när du kände läpparna mot dina första gången. Om här och nu inte fanns, vad skulle vi göra då? Kyssas. Hur han smakar. Hur golvet snurrar, öppnar sig, försvinner. Hur hans beröring känns. Hur gåshud på riktigt känns. 

Ibland vill man glömma bort kärleken. Blåmärken. Hur kan något, som var menat att vara så fint, bli så dumt? Hur kan någon som skapats av kärlek göra ont? Hur kan vi födas ur något vackert och göra något fult? Vart gick allt fel? När byttes nallen ut mot absolut vodka? När slutade pappa vara bäst och fyllehånglet bättre? Varför väljer vi glassplitter, cigarettrök och huvudvärk framför barfotadans, rödvin och ömma ord?

Varför söker vi upp problemen långt innan dom hittar oss? Varför är vi så rastlösa? Varför kan vi inte bara vara? Är vi en produkt av dagens hets, eller är dagens hets ett resultat av vår egen oförmåga att slappna av? Varför ska vi alltid diskutera kärlek när vi dricker? Vet vi inte att allt känns så mycket större då? Varför pausar vi inte, fortsätter dansa och pratar om det imorgon? Vi ångrar oss alltid. Vi säger alltid för mycket, för hårt.

Jag är ledsen för det. Kyss mig nästa gång. Det är allt jag är ute efter, förmodligen. Ingen vill bråka, egentligen. Jag kan bara inte säga som det är. Jag är egentligen bara sju år och allt jag kan, för att visa hur mycket jag älskar dig, är att fälla dig när du går. Fall för mig. Fall lika hårt som jag har fallit för dig. 

Pick me. Choose me. Love me. 

Jag är trött på att inte ha någon här. Jag vill ha en pojkvän. 

Jag är trött på att inte ha någon här. Jag är trött på att han alltid är borta. Jag är trött på att hon alltid är nära. Jag är trött på allt, hela skiten. Jag är trött på att inte veta. Jag är trött på att tjata. Jag är utmattad av att hela tiden söka efter svar, leta i någon annans blogg. Jag är utmattad av allt, hela skiten. 

Jag är trött på att vara ensam. Jag är trött på att känna mig ensam. Jag är trött på att dansa med främlingar. Jag är trött på att undra om dom kanske skulle älska mig mer, åka fler mil, berätta för fler kompisar? Jag är trött på att bli bjuden på öl, den smakar inte gott. Jag är trött på att vara tacksam för det gud gav mig. Gud gav mig inte det jag allra helst vill ha. Jag är trött på att nöja mig med lite.

Jag är förbannat trött på att vakna ensam, somna ensam, gråta ensam, skratta ensam. Jag är förbannat trött på att känna mig ensam mitt i ett sällskap. Jag är trött på att festa, jag vill hellre äta middagar. Jag är förbannat trött på att bo i en etta, jag är sjuhelvetes trött på att sova i en enkelsäng. 

Jag är trött på att vara singel. Jag är trött på folk som säger att man är fri då. Jag trodde jag kände mig fri som singel. Jag känner mig mer inlåst än någonsin. Jag kan inte alls göra precis vad jag vill. För precis vad jag vill är att alltid känna han nära. Vad jag vill är att gå upp och låta frukosten stå kvar för att han snart kommer ur duschen och också ska äta innan jobbet. Vad jag vill är att komma hem och sätta mig i soffan jämte honom och inte säga ett ord. Precis vad jag vill är att alltid kunna pussa han godnatt. Viska mot hans rygg, jag älskar dig. 

Jag är trött älskling, jag orkar inte mer. 

Jag har så länge fruktat kärleken. Vad den kan göra med mig. Med oss. Mer er. Den skrämmer mig så fruktansvärt ibland att jag aldrig funderar över alternativet, att släppa in den helt. 

Vi är vanedjur. Lata sådana. Vi gör vad vi känner till och vi kastar oss sällan ut för de stup och de klippor som ligger framför oss. Jag vågar knappt hoppa ner från stolen. För jag vet aldrig till 100% att någon står där och tar emot. Ifall mina knäskålar krossas. Ifall mina revben bryts. Ifall mitt hjärta brister. 

Jag måste pausa lite. Utbilda mig själv. Införskaffa de hjälpmedel jag behöver. Ta sats. För att kunna hoppa. Så jag pausar, från kärleken. Jag glömmer bort den, bara för en dag. Vill inte veta om den finns eller ej, antar att den inte gör det. Vet att den gör det. 

Jag har aldrig känt efter såhär. Bett om tid. Jag har aldrig vårdat något förhållande till någon på det sättet. Så jag antar att du är lite darrig, ovetande. Men det är enbart för att jag vet att det finns något här. Det är något annat än det jag känt innan. Därför ber jag om tid. Tid att lära mig att hoppa, förstå konsekvenser och tid att samla mod. Och jag hoppas du förlåter mig en dag för att jag lämnade dig i mörkret en tid. 

Det gör mig arg att jag inte känner kärlek till er. Det gör mig arg att jag inte känner kärlek från er. 
Det gör mig ledsen att se hur bra ni har det utan mig. Det gör mig ledsen att höra er skratta.
Det gör mig ont att veta att det alltid komma vara såhär. Det gör mig ont att ha så dålig relation.
Det gör mig glad att veta att ni har det bra. Det gör mig glad när det händer tråkiga saker också.
Det gör mig förvirrad när ni säger att jag ska hälsa på. Det gör mig förvirrad att vilja åka.
Det gör mig rädd när ni säger att ni älskar mig. Det gör mig rädd när jag inser att det var en dröm.
Det gör mig ensam att vi inte har kontakt. Det gör mig så fruktansvärt ensam att inte ha en riktig familj. 

C'est l'histoire d'un enfant de l'amour, ce serait autre chose que de cœur.

Har ni någonsin läst en bok, och väl nere på slutet av sidan kommer ni på att ni inte läst ett skit egentligen? Du har vilat ögonen på raderna, men inte läst dom. Och så börjar du om. Från toppen. Väl nere igen minns du fortfarande inte vad du just läst. 

Lite så lever jag just nu. Jag gör massa saker, jag upplever massa saker, men jag älskar dom inte. Jag känner dig, men jag känner ingenting. Jag träffar massa folk, vi ska fika-löften till höger och vänster. Men jag hör aldrig av mig. Jag svarar inte ens på sms ibland. Tänker att jag ska göra det sen. Längst ner på sidan. Svarar på det där smset, okejdå vi fikar. Börjar om på sidan. Fikan rinner ut i sanden och jag hinner träffa nya ytliga kontakter. Jag får så mycket information om dessa också. Alla dessa nya människor. Men jag tar inte till mig det. Jag kan umgås med en person flera dagar, flera veckor. Hitta på saker, fråga saker, få veta saker. Men vid slutet av sidan har jag ändå glömt vad dom sagt. Känner dom inte. Får börja om på sidan igen.

Jag vill inte ha det såhär. Jag är inte sånhär. Jag känner mer än alla andra. Egentligen. Jag är mer än alla andra. Egentligen. Jag är antingen eller. Jag hatar eller älskar. Jag skakar inte hand. Jag kramar dig, säger att du är finast i världen och ringer dig. Jag får ont i hjärtat när jag hör att någon annan lider. Jag rycker inte på axlarna. 

Förra månaden körde över mig totalt. Det var så himla mycket känslor, intryckta i en månad, att jag nog har slut på dom just nu. Jag blev blixtkär i alla jag såg, sårad av alla som inte älskade mig tillräckligt och grät så fort du inte såg mig som allt. Det finns något som heter "better late then never", men det finns också något som heter "little too late"...

Så jag fortsätter vila ögonen så länge. Bara några blad till. Sen hoppas jag att jag förstår storyn i alla fall. Eller att nån kan berätta för mig vad som hänt de senaste 53 sidorna. 

Att ni fortfarande är kvar.

Jag längtar efter samboliv. Ibland. 

Jag saknar att komma hem och ropa "heej" innanför dörren. Och få ett "hej, är du redan hemma?" tillbaka. 
Jag saknar att kolla på tv till sent och sen krypa ner jämte en varm älskling som gick och la sig för länge sen med ett "nej jag ska upp tidigt imorgon, godnatt!" och en blöt puss.
Jag saknar att tjaffsa om disken, vinna med argumentet "men jag lagade ju maten...".
Jag saknar att ha fester där alla gemensamma och olika vänner kommer, lär känna varandra, sover över och bildar ett stort kollektiv dagen efter där man kollar på film, beställer pizza och myser i soffan under ett enda stort täcke. 
Jag saknar att storhandla med någon. Köpa hem saker jag själv inte äter, men som han verkligen gillar.
Jag saknar att ligga i soffan, uttråkad till döds, och höra "ska vi spela wii?" för han vet att jag gillar det.
Jag saknar att ha sex när man vaknar på söndagen och vet att det inte händer nåt speciellt, vi har tid.
Jag saknar att vara en person, istället för två.
Jag saknar spontankyssarna, kramarna och blickarna som är så oväntade ibland.
Jag saknar att kunna smyga in i duschen när han redan står där, med tvål i ögonen.
Jag saknar att höra "Jag älskar dig" över frukostbordet.  

Det fladdrar i magen. Fjärilarna vill runt, runt, runt. Jag kan snurra runt, runt, runt och veta, när jag stannar ser jag ditt ansikte. Jag kan kyssa dina läppar. Jag kan hålla din hand, fläta min fingrar med dina. Jag vet att alla problem följer med vinden. Jag vet att jag kan drunkna i dina ögon och du kommer ändå hålla mig levande. Jag vet att jag kan dö lycklig när du drar fingrarna genom mitt hår.

När du blåser ut röken från cigaretten formas dina läppar precis så som jag älskar dom. Redo. När röken tar slut, lutar jag mig fram. Smakar. Rök, sommar, kärlek. Mjuka läppar. När du skrattar formas dina läppar precis så som jag älskar dom. Redo. Allt jag vill är att du ska skratta med mig resten av livet. 

När du dricker öl ler dina ögon på ett speciellt sätt. Jag kan leva för dom. Hur dina fingrar blir fumliga, ivriga. Hur dom får mig att vilja göra allt. Hur dom får mig att glömma allt. Hur dom ger mig allt. 

You're like my own personal brand of heoin. 

Jag har vinglat runt lite. Du sa att du inte visste och jag sprang. Jag sprang allt vad jag kunde i fel riktning. Har sprungit ända sen dess. Ibland tror jag inte att jag ska hitta tillbaka igen. Vem var jag? Vem är jag? Vad är jag för dig? 

Idag tog det lite stopp. Jag kan inte springa mer. Inte åt detta hållet. Älskling var är du? Var är alla våra drömmar? Våra framtidsplaner och utsikter? Jag vill springa rakt in i dina armar nu. Jag vill stanna där, tills du är så gammal att du inte längre kan lyfta dina armar. Jag vill slänga bort allt annat, alla andra. Öppna vinflaskan och smaka på mitt livselixir; dina läppar. 

Det är tomt hemma. Det är tomt att komma hem, full av skratt och saker att berätta, till en tom säng. Ingen som säger "hur hade ni det ikväll?". Ingen som suckar tungt för att jag kommer hem sent och låter onödigt mycket, men som ändå håller om mig tills jag somnar. Det är ingen här som jag kan sitta mitt emot och dricka morgonkaffe, titta på, beundra och tänka "jag kan inte begära mer av livet". Du är inte här.

Jag har slutat springa, kom och hämta mig. Jag vet inte vart jag är. Ta hem mig. 

Jag har funderat länge på detta. Mina kontakter. Mina bekanta. Jag känner inget för dom just nu. Alla nya jag "lär känna" kommer aldrig riktigt in. Det blir bara ytliga bekanta. Jag känner aldrig att jag lär mig något om dom. Att jag vill det ens. Att jag just nu vill bli engagerad djupt i någon. Jag har inte den orken över. Jag vill leva sporadiskt. Jag vill leva bekymmerslöst och lättsamt. Inte bråka, inte tjaffsa. Älska livet som det värdefulla det är. 

Jag frågar om saker men det är precis som det inte går in. Jag kan rabbla upp den info du ger mig, men jag skulle ändå aldrig påstå att jag känner dig. Ni som fanns i mitt liv innan denna period, ni sjunker djupare in. På nåt sätt. Er bryr jag mig mer och mer om. Behöver mer och mer. Älskar mer och mer. 

Det känns så hemskt att det är så ibland. Jag får ångest för jag vet att ni andra förtjänar mer än så också. Vi skrattar så vi gråter och magen knyter sig. Men jag skulle aldrig berätta att jag har sex småsyskon som jag aldrig träffar, för er. Vi dansar tills klubbarna stänger och kramas när vi säger hejdå. Men jag skulle aldrig berätta att jag saknar honom, för er. Vi smsar varandra vid lediga stunder och planerar nästa gång vi ska ses. Men jag skulle aldrig berätta om min ångest för att bli gammal, för er. 

Det går snart över. 

Jag lever lite i en värld full av söndagsångest just nu. Det handlar om att få mest uppmärksamhet, mer bekräftelse, mer öl, mer kärlek och mer av allt. Det handlar om att pressa sig själv till att vara bäst i allt och att göra saker man egentligen inte orkar. Att hänga med folk man bara vill få bekräftelse av, och när man får det är det inte särskilt värt det. Jakten på lycka, den är så jävla tröttsam. 

Jag vill ha mer än så här. Så jag fortsätter dricka öl tills jag snubblar och fortsätter hålla kvar blicken tills jag får höra vad jag vill. Jag tar på mig den kortare kjolen för jag vet att du säger att jag är fin då. Jag envisas med att göra så här just nu. För jag hatar att jag älskar dig. 

Jag önskar att ni inte skiljde er. Jag önskar att jag aldrig behövde vela mellan två hem. Jag önskar ni kunde kramat mig mer. Sagt att ni älskar mig mer. Sagt det överhuvudtaget. Om ni nu gör det. Jag önskar att ni kunde varit så kära i varandra som jag vill bli en dag. Jag önskar att ni kunde kämpat lite till. Jag önskar att ni kunde förstå vad ni har gjort. Vilket monster ni skapat. Vilken kyla som infinner sig ibland i det som ska värma hela min kropp. Jag önskar att ni kunde visa att ni på något sätt är ledsna för vad ni orsakat. Jag önskar jag hade en bild av er tillsammans. Jag önskar att ni kunde pussa varandra framför mig. Jag önskar att jag hade helsyskon. Jag önskar att jag älskade dom. Jag önskar att min mormor kramade er lyckligt varje julafton, jag önskar ni kramade varandra. Jag önskar vi hade ett hus, att jag aldrig ville flytta hemifrån. Jag önskar att det var ett hem. Jag önskar jag hade en familj. Jag önskar att jag aldrig behövde känna att jag valde sida. Att jag bara behövde få en uppsättning julklappar. Att jag aldrig behövde släpa mina kläder fram och tillbaka mellan två sidor. Jag önskar att jag aldrig behövde bita mig i tungan när jag råkade prata om mamma framför pappa och tvärtom. Jag önskar att ni aldrig tittade åt någon ny. Ibland önskar jag att jag inte föddes, var det jag som ställde till det? Hade ni haft större chans om jag kom senare? Var det jag som stod i vägen för livslång kärlek? Övervägde ni ens beslutet? Eller var ni unga och impulsiva? Ångrar ni er idag? Jag önskar att ni ångrade er. Ångrar er. Jag vet att ni hade varit så bra ihop. Jag vet att ni hade varit lyckliga. Jag önskar att jag slapp bevittna förfallet på båda sidor. Ringarna under ögonen, de ansträngda leendena. Jag önskar att jag slapp känna mig tom. Jag vill inte känna mig maktlös. Hade vi levt i en film hade jag haft en tvilling och vi hade gjort så ni såg varandra igen. Jag hoppas att det inte är mitt fel. Önskar ni som jag? Önskar ni att vi var en familj istället för två halva? Jag önskar i alla fall att ni älskade varandra. 

Diskuterar med en vän huruvida man borde ha brått eller inte när det gäller att hitta "the one". Och jag fick för en kort sekund panik. Herregud vid 22 brukar många ha hittat den där. Men sen tänkte jag vafan, redan? Jag har inte ens levt en fjärdedel av mitt liv ska jag redan få panik? Varför är det så skamligt att vara singel vid 30? Och barn, klart jag vill ha barn. Och det ska definitivt vara med mannen i mitt liv och inget som senare resulterar i skillsmässobarn. Visst har jag varit kär och visst har jag tänkt "this is it" men det visar sig alltid vara fel. 

Ska man leta aktivt eller ska man låta det komma? Ska man hetsa in i ett äktenskap bara för att? Måste man gifta sig alls? Om man binder sig redan, tar inte saker och ting slut? Saker att prata om, gemensamma intressen, nya saker att upptäcka? 

Jag vet bara en sak. Jag vill ha sommar, jag vill ha hångel i solen på gräset, jag vill dricka vin och jag vill dansa. Jag vill ha fjäderlätta klänningar och små sandaler. Jag vill vara kär i mig själv och hög på livet. Jag vill inte ha nån annan som trycker ner mig eller låser fast mig. Jag vill ha starka axlar, skägg som river mig på benen, händer som ger mig gåshud och ögon som får mig att svimma. Visst vill jag ha kärlek.

Ibland är jag helt övertygad om att jag inte kommer hitta någon som passar mig. Som kommer hålla hela livet. Det känns inte skrämmande samtidigt som det är något jag fruktar mer än allt. Jag vet att det är mitt eget fel. Jag hänger upp mig alldeles för mycket på många detaljer. Jag vill inte acceptera brister, jag vill att hela världen ska vara vacker, perfekt. Jag vill ha saker och ting på mitt vis. Jag vill ändra samtidigt som jag senare önskar att jag inte gjort det. Jag vill att han ska passa mig som handen i handsken. När han inte gör det blir jag osäker, irriterad, avig. Jag vill att vi ska ha en djupare förståelse än någon annan har. Men när han inte kan läsa min blick är jag direkt säker på att vi inte alls är själsfränder.

Samtidigt kan jag inte släppa in någon för mycket. Hur ska han då lära känna mig? Hur ska han då kunna läsa mina signaler? Det är ju mitt eget fel. Var är spärren? Hur får man bort den? Har jag inte hittat rätt? Måste det vara Han? Hur vet man när det är Han? Jag trodde ju att det var Han. Men Han skulle aldrig tveka, tvivla. Han skulle aldrig känna att han offrade något. Han skulle skrika till hela världen att Han älskar Mig.

Jag är alldeles blind. Jag vet att jag inte vill acceptera brister och irriterar mig gärna på dom. Men samtidigt säger jag inte hejdå. Jag tiger och håller ut. Beter mig som en idiot, tills han tröttnar och säger hejdå. Men då har jag redan lämnat honom för två månader sen, i mitt huvud. Så det är aldrig jobbigt. Jag går vidare direkt. Hittar någon ny direkt. Hittar aldrig mig själv. Hittar någon jag tror kan göra min spegelbild bättre. Någon som kompletterar mig själv. Någon som är alldeles fel för mig.

Jag har aldrig varit så förvirrad som jag är i nuläget. Det känns som att jag är på väg över en kant. Som att ett genombrott är på väg. Och det gör mig alldeles nervös. Som att jag vet att hela min tillvaro kommer ändras. Att det jag idag känner som mig själv kommer vara en främling imorgon. Och ännu vet jag inte om det är negativt eller inte. Det känns inte så. Det känns som att solen är på väg.

Jag vet att om vi var i samma stad, skulle inget vara jobbigt. Inget skulle vara konstigt. Ingen känsla skulle vara främmande. Inget skulle ifrågasättas. Inget skulle vara fel. Jag vet att om vi var i samma stad skulle jag ta på mig en vit klänning imorgon. Jag skulle ägna mina dagar åt att längta hem, mina kvällar åt kyssar.
Men vi är inte det.
Kommer vi nånsin vara det?
Jag är så himla rädd för att behöva ta ett beslut. Jag önskar du gjorde det åt mig.

Jag har sovit otroligt lite i natt. Det har hänt så otroligt mycket på nåt sätt. Ändå har jag bara varit hemma. Jag skickade ett mail till Alex, för att kolla hur han mår osv. Trodde kanske inte att han skulle svara med tanke på hur jag tilltalade honom sist. Men jodå, det gjorde han. Det känns finfint att kunna hålla sig sams med sina ex, nånstans mitt i alltihopa var man ju ändå bästa vänner?

Och, vid halv fem på morgon dimper ett sms ner i mobilen. Ett sms jag egentligen väntat i smyg på. Som gör att det kittlar lite i magen. Några glädjehopp extra. Som gör dagen alldeles solig.

Och så kommer den tråkiga biten, jag har sjuk sjuk juk träningsvärk. Jag förmodar att det är från i torsdags när vi dansade som små idioter. Känns inte bra i vaderna idag!!! Och så tror jag att halsfluss är på g. Jag har iaf ont i halsen och dricker det varmaste te jag klarar av för att bränna bort det. Ikväll vill jag helst inte bli hemmaliggande! Vi får se, sånt där brukar ju gå över. I värsta fall får jag ta smällen imorgon då...

Ja, vad kan jag säga mer. Idag ska jag nog ta tag i Erik-situationen, för den är ohållbar.

Dags för jobb. Puss!

Jag har satt mig i klistret nu! Jag har vaxat mig och nu kan jag inte riktigt gå, sitta eller röra mig. Och ändå måste jag hinna handla, städa och ja vad mer minns jag inte.  

Erik, bäst för dig att du är värd det. 

Vi har varit ifrån varandra exakt åtta veckor när han kommer igen. Det är alldeles för lång tid. Det har tagit alldeles för hårt på mig, på oss och på vad vi har. Så det får inte hända igen. Det överlever vi inte, det kan jag säga redan nu. Nåväl, imorgon så.

I morse var jag uppe sju och gick ut min vanliga runda. Plus lite extra. För jag var arg. Jävligt arg. 

Nu tvättar jag. 

Jag har precis varit ute och gått i en och en halv timme. Med musik i öronen. Det var riktigt längesen jag hade det faktiskt. Nuförtiden går jag bara och lyssnar på naturen, men idag behövde jag rensa tankarna, Rihanna och Usher hjälpte mig en bra bit på vägen. Jag tror att jag kom fram till något vettigt, men nu ska man bara få fram budskapet också. På en vecka har så himla mycket förändrats. På en ynka vecka kan allt antingen rasat eller blivit starkare. Det avgörs nog idag.

Igår var något jag egentligen längtat efter ganska mycket. Jag har varit alldeles för inne i jobbet och avståndet till kärlek. Jag har fokuserat väldigt mycket på det. För mycket. Jag har alldeles glömt bort hur det var att vara fri. Hur det kändes att inte ha några problem i världen. Hur det kändes att snurra runt på ett dansgolv med de roligaste människorna i världen. Hur alkoholen har den inverkan på mig. 

Igår var väldigt bra. Hela dagen på jobbet flöt förbi, jag var effektiv, jag älskade mitt jobb och utförde det med stil. Kunderna var på bra humör. Sen en snabb sväng inom stan. Hem och duscha. Hem till Emy och blev bjuden på mat. Drack öl. Väntade på mer folk. Drack vin. Blev full. Rökte inte mer än två cigg på hela kvällen. Åkte bil. Hamnade på en annan fest. Träffa massa spännande människor. Fick öl. Fick komplimanger. Hamnade på en ny krog. Knöt kontakter. Drack öl. Fick minnesluckor. 

Idag var väldigt fin. Vaknade. Gick till Emy. Skvallrade om kvällen. Delade en pizza. Kollade gossip girl ihopkurade i soffan. Gick hem och sov några timmar. Emy kom över. Lagade potatismos. Såg Midnight Meat Train. Skrek av skräckblandad förtjusning. Suckade missnöjt över slutet. 

Och nu ligger jag i sängen. 

Sen jag tog upp ämnet "depression" så har allt känts lite lättare. Jag är inte lika utarbetad när jag kommer hem. Som att sinnet är lättare. Nu vill jag bara att Erik ska komma hem igen så jag kan peta in han i min nya sinnesstämning. Hitta en vardag och acceptera den. Trots att den är jobbig. Men det är nog dags att finna sig i det. Det är långt mellan oss fysiskt, men jag vet ju att vi sitter ihop själsligt. 

Godnatt kära läsare.

Dag två som gräsänka. Det känns väldigt konstigt faktiskt. Som att vi bott ihop och han åkt iväg på en affärsresa. Hmm.. Men idag ringde han faktiskt. Det var helt otroligt att höra hans röst. Och att få berätta de glada nyheterna. Helt helt underbart. När han kommer hem är det bara två veckor kvar tills han kommer hit igen. Jag dör! 

Nyheter ja... Min kollega kom fram till mig igår och sa att hennes väninna har en kattmamma som ska få kittens any day. Och om dom inte hittar nån som vill ta kattungarna måste dom "ta ut dom i skogen". Mitt hjärta blöder för dessa små kattungar, och hundar. Blöder, i tell you. Så jag sa, jag tar dom. Eller en. Jag tar en. Och hittar dom inte fler som vill ha dom så tar jag två. Faktum är ju att jag kollat på blocket lite då och då och varit hemskt sugen länge. Men det har inte blivit av. Det är som ett tecken från ovan. Alice - crazy kittenlady. Och Erik lät faktiskt glad i telefonen när jag sa det. Mest för att han då kan ta roliga bilder på dom och skriva texter till, antar jag. Vi har alla olika ambitioner... 

Och jag och Emy var och handlade innan, gissa vem vi såg? Nej klart ni inte kan gissa. Men Malin Bayard. Vilken liten tjej!! Det är sant som dom säger att kameran lägger på tio kilo, prova 10 cm också. Hon är pytteliten. Samma chock som jag fick när jag såg Therese Ahlshammar. PYTTELITEN!

Jag har länge funderat på vart jag ska trycka in dessa inlägg. Men nu har jag alltså gjort en ny kategori, Journal - franska för dagbok.